Fotbollsarenan

Som jag skrivit tidigare är fotboll det viktigaste som finns i det här landet, och fotbollsarenorna är helgedom, och det man är mest stolt över, förutom de 5 stjörnorna på landslagströjan.

Tänkte mest ge törtels ett litet svar.

Men Brasilia är faktiskt ett litet undantag, eftersom man är en relativit ny stad, sådär 50 år, så har man inte riktigt hunnit bygga upp den där fotbollskulturen, och skapat ett riktigt bra lag. Så staden har inget lag i högsta divisionen, men hur är det då med fotbollsarenan. För om man nu kan lägga så mycket pengar på alla andra häftiga byggnader borde man ju ändå tycka, när intresset är så stort, att man skulle vilja ha en fantastisk fotbollsarena i sin huvudstad, om inte annat för landslaget. Dock tror jag inte landslaget föredrar att spela i den torra luften.

Visst finns det en rejäl fotbollsarena i Brasilia, men ingen pratade speciellt mycket om den, så jag vet inte dess kapacitet eller namn, men här är den.

Konstigt nog är den inte speciellt spektakulär, kanske det minst spektakulära i hela staden. Dock tror jag att den sväljer en del, i och med att den, vilket inte riktigt syns på bilden, går ner en bra bit under markplan.

(Klicka på bilden för en större bild)

PS. Laddaren till min dator har slutat fungera, så tyvärr kanske inte uppdateringen av min blogg kommer vara så flitig framöver.

Mitt livs värmerekord!

Efter 4 dagar i Brasilia har jag nu upplevt den varmaste temperaturen i mitt liv, utomhus.
41 grader varmt. Varje dag i Brasilia så kom temperaturen upp emot nästan 40 grader mitt på dagen. Därför var vi tvungna att ta några timmars paus mitt på dagen, men jag var ute och promenerade i 41 grader:)

Brasilia,

Vilken fantastisk stad, helt otrolig. Jag hade en fantastisk vistelse där, och det beror nog mest på min fantastiska guide Valerias syster, Ana Maria som gjorde allt för att jag skulle trivas. Hon var utmärkt att ha med sig och hon var mycket kunnig i Brasilias historia och dess byggnader. Hade dessutom en riktigt härlig guide till, hennes son, 23 år gammal, som guidade mig i stadens nattliv:) Bodde dessutom i deras lägenhet och levde riktigt lyxigt, bästa hotellet jag någonsin bott på.

Vi börjar från början, Brasilia är ju Brasiliens huvudstad sedan 1960 och innan det fanns där ingen stad på denna plats. Utan 1956 gick startskotten för byggandet av en helt ny huvudstad här i landets exakta mitt, på beslut av presidenten Juscelino Kubitschek. Idéen är dock mycket äldre och beslutet togs redan under kolonialtiden. Men på 4 år hade man byggt allt som behövdes i en huvudstad, och om du frågar mig, tycker jag det är helt otroligt.

Tydligen hade någon snubbe, flera hundra år innan man hade tänkt på den här platsen, en dröm här. Om att på denna plats kommer i framtiden en stor civilisation att finnas. Dom Busco, han finns nu överallt i staden, massor av minnes byggnader för honom. Det finns en speciell liten byggnad där hans dröm även står skriven, det sägs att det var där han var när han fick sin syn, den platsen är högre än staden så här är en bra utsiktsplats. Om du frågar mig tror jag att det är skitsnack, det verkar för perfekt, påhittat av de politiker som ville bygga en riktigt häftig huvudstaden för att verka mäktiga utomlands, ha något att imponera med, och därför hittade man på detta för att motivera projektet för den religösa (Dom Bosco har någon religös anknytning) befolkningen, men det är endast vad jag tror.

Platsen för staden är precis där en latitud och en longitud korsar varandra, mitt i öknen. En plats som inte går att bo på, alldeles för torrt och varmt. Men här skall staden ligga, så för att överhuvudtaget kunna bo här måste man göra en gigantisk konstgjord sjö, som ökar luftfuktigheten. Dock fanns det tydligen en flod relativt nära, som man stoppar utloppet på. Resultatet, det svämmar över och bildas en sjö. Trots detta är det så tort här att människorna har problem, tex får man näsblod, och blödningar i njurarna av att andas så torr luft, om man inte dricker hela tiden. I så torr luft känner man inte av värmen så mycket och man måste dricka trots att man inte känner sig törstig. Jag kan berätta att man hade ont i näsan när man var där, vilket man tydligen får av så torr luft. Hur F*N fick man för sig att bygga en stad här?

Hela staden lyser storhetsvansinne, för ett land med så mycket fattigdom och många problem. Staden byggdes så att än idag är den det viktigaste de har, så underhållet är fruktansvärt dyrt. Staden är formad som ett flygplan. Det finns inga gatunamn utan allt är döpt med siffror i stället, hela staden handlar om matematik. Allting ser likadant, när vi pratar om vingarna, alla bostadshus och kvarter är utformade på exakt samma sätt. Lätt att gå vilse? Man tror man har kommit till framtiden.

(Klicka på bilderna för större bild)

Esplanada dos Ministérios från tornet mitt i staden, (Brasiliens eget Eiffeltorn som Ana utryckte det, det är vår dröm att vara som Europa). Detta utgör flygplanskroppen och vi tittar mot cockpit. Längst bort ser ni Congresso Nacional, utmed sidorna ligger alla ministerium (som alla ser likadana ut). Vägarna längs ministeriumen är egentligen en väg med stort mellanrum mellan väst-östlig körriktning. 6 filer i vardera riktning gör det till världens bredaste väg enligt Guiness. Allt gräs som syns på bilden måste klippas och hållas perfekt.

Längst fram har vi Palácio do Planalto, ritad av Oscar Niemayer. Där presidenten arbetar som ligger precis i pilotens säte, framme till vänster. Framför hans palats har vi en mycket viktig och känd staty föreställande 2 Candangos, namnet på de som lockades till Brasilia som byggnads arbetare. Idag kallas alla som kommer från Brasilia för detta, på samma sätt som vi säger Stockholmare eller Göteborgare tex.

Mitt emot har vi the co-pilot, nämlingen Supremo Tribunal Federal, ritad av Oscar Niemayer. Brasiliens högsta domstol, som i deras politiska system har mycket stor makt.

Precis innan "cockpit" har vi Congresso Nacional, ritad av Oscar Niemayer. Den uppochnedvända skålen är senatens kammare, och den rättvända innehåller ombudens kammare= en form av parlament. De 2 tvillingtornen var tidigare ombudens kontor, men sedan 11 september har inga ombud kontor där utan bara deras anställda :) Ombuden har nu kontor under marken, det finns ca 600 ombud och alla har 20 anställda. Tvillingtornen är det högsta i hela staden och det är förbjudet att bygga högre, planen får inte förstöras. Jag var inne och besökte alltihop.

Innan kongressen ligger det 2 palats mitt emot varandra, här det ena, Palácia da Justica ritat av Oscar Niemayer. Justitieministeriet, med vattenfall på framsidan, vilket skall föreställa folkets tårar eftersom det inte finns någon rättvisa. No justice. Runt alla byggnader längs denna gata finns vatten som detta, för att skapa ett levnadsbart klimat. Man känner tydligt hur mycket skönare och lättare det blir att andas nära vattnet.

Palatset mitt emot, ritat av Oscar Niemayer. Detta är typ utrikesdepartementet, men palatset är för mottagningar, en enda stor festlokal. Här tar man emot stadsbesök m.m. Gick en guidad tur, tyvärr fick man inte fota på de flesta platser, men riktigt häftigt, jag kan tänka mig ha fest där:) Bara hallen är världens största rum utan några pelare eller väggar som stöttar taket.

En bild tagen på ovanvåningens uteplats, med en liten trädgård. På bilden min fantastiska guide Ana Maria, (som fick översätta allt åt mig eftersom ingen information är på andra språk än portugisiska) och jag.

Om man fortsätter förbi "cockpit" så kommer man till den stora konstgjorda sjön och vem bor precis vid den om inte Presidenten. Här har ni hans palats, ritat av Oscar Niemayer, från sånära man kommer. Vatten runtomkring såklart, en lagom stor park. Till vänster har han såklart en egen liten kyrka, vars hela innandöme är klätt i guld. Bredvid hans innfart har han såklart en sådan där vakt som skulle kunna vara hämtad ur en gammal saga. Killen står dessutom uppe på en pedistal, med häftiga kläder och ett stort svärd. Bredvid honom står den moderna vanliga vakten och hänger mot staketet. Som närmaste granne har presidenten, vicepresidentens gigantiska privata park, med hans palats precis vid vattnet. Nästan så att man fick ett bättre hem om man blev vicepresident istället.

Om man följer flygplanskroppen åt andra hållet finns minnesmonumentet av presidenten som genomförde byggandet av staden, Juscelino Kubitschek. Ritad av Oscar Niemayer. Den innehåller både hans grav och ett museum över hans liv, vilket även blir en berättelse av byggandet av Brasilia.

Brasilias domkyrka/katedral, ritad av Oscar Niemayer, ligger också längs samma gata. Tyvärr restaureras den just nu, men den gick att besöka. Själva huvudbyggnaden skall föreställa en bedjandes händer, klocktornet till vänster skall föreställa vinbägaren och brödet syns tyvärr inte pga restaureringen, men det innehåller typ prästens kontor och liknande. Hela altet är perfekt konstruerat för att prästen inte skall behöva mikrofon. Det går att testa där inne och det var riktigt häftigt, om man viskar vid väggen, kan man stå på andra sidan med örat nära väggen och det låter som om någon står bredvid dig och talar lagom högt.

National museumet, ritat av Oscar Niemayer. Innehåller olika utställningar hela tiden, just nu en helt meningslös, men oavsett en mycket häftig byggnad. Ser ut som om den var tagen ur en science fiction om framtiden, tycker jag.

Den vakra bron över sjön, som är mer konstruerad för att var snygg, än för att vara användbar. Ana Maria skämtade och sa att det är på botten av sjön, under den här bron som våra pengar till sjukvård och skola ligger. Ett sorgligt skämt, eftersom det havlt om halvt är sant. Oavsett en vacker bro, men hör och häppna den är inte ritad av Oscar Niemayer.

Jag hann även med att besöka den svenska ambassaden, som ligger längs en gata där nästan alla ambassader ligger, på bästa plats nära vattnet.

Efter allt detta sightseeingande i denna torra värmen, var man värd att dricka en riktigt kall kokosnöt i den vackra, gigantiska stadsparken.

Som sagt, staden är väl värt ett besök och dess historia och byggnader är riktigt häftigt. Jag hade även väldigt kul under kvällarna på olika partyn och aktiviteter, men tyvärr inte riktigt läge att ha med kameran där. Trots det lämnade jag Brasilia efter att ha tagit 174 foton. Det finns alltså jätte många byggnader till med fantastisk arkitektur, hela staden kryllar av det, och fortfarande får man i stort sett bara bygga byggnader som är enastående på ett eller annat sätt.

Lamnar Brasilia ikvall

Brasilia, det gar helt enkelt inte att beskriva denna stad, den maste ses. Helt galen. Storhetsvansinne till max, hade man nar man byggde denna stad. Mina vardar har har varit helt fantastiska, Ana Maria och Felippi, ett stort tack. Muito obrigado

Men nu har jag varit har sedan i fredags morse, och ikvall blir det en 12 timmars bussresa tillbaka till Belo Horizonte. Inget jag ar orolig for eftersom resan hit var riktigt bra, eftersom bussen var extremt bekvam.

Kommer en rejal beskrivning av mitt besok i Brasilia med bilder och grejer senare, men nu ska jag ata och sen ut och utnyttja mina sista timmar i denna fantastiska stad.

Mvh Pontus

Biljetterna köpta

I kväll bär det av till Brasilia. Nu är biljetterna köpta och väskan packad, ska bli spännande. Vet dock inte hur mycket jag ser fram emot bussresan på 12 timmar i natt:-s

Sen känns det lite skumt, varit några problem på vägen. Gick inte att köpa biljetterna via telefon eller på internet igår kväll. Fick åka och köpa idag, med Rogerio. Då berättar han att det dykt upp massa roliga saker som ska hända här imorgon och i helgen, men jag tänker fortfarande att detta är min enda chans att se Brasilia så valet är självklart. Dock är det värsta att nu ikväll har det inträffat en stor trafikolycka inne i staden, någon seriekrock med 30 bilar om jag uppfattade det hela rätt. Så trafiken är mycket svår ikväll, så det kan bli svårt att ta sig till busstationen. Känns lite som att något eller någon inte vill att jag ska åka till Brasilia. Inte dags för att bli orolig nu med:
Maybe it's a sign, maybe I should stay here?

Sedan i fredags.

Eftersom familjen oftast inte har tid att ta mig någonstans, mer än på helgerna. Så bestämde jag mig för att ge mig ut i staden på egen hand. Dock efter en grundlig genomgång med Valeria om hur jag ska bete mig och i vilka områden som det är mindre farligt att vandra i. För saningen är ju tyvärr den att vi har det väldigt säkert och tryggt hemma i norden. Här är verkligheten en annan, hur fantastisk kulturen och människorna än verkar. Fast de hade kommit framtill att man inte ser på mig att jag är från ett annat land, så länge jag även beter mig som en brasilianare.Och det innebär samtidigt att det oftast är ofarligt för mig i de flesta områden. Tilläggas kan att Belo Horizonte inte är ett turistmål, Rio är farligare på sitt sätt men där är man van vid turister.

I vilket fall som helst så, har jag nu vandrat runt själv ett par gånger och det har fungerat bra. Problemet är om jag vill köpa saker, då jag inte kan portugisiska. Jag får heller inte gå runt med kameran, så några bilder blir det ju tyvärr inte. Men sett en massa torg, kyrkor, affärer m.m. Så detta är vad jag sysselsätter mig med under dagarna. Inne i affärer och på schysstare matställen, kan jag såklart handla saker och kanske finns där någon som kan lite engelska, men det brukar lösa sig. Får dock inte vandra runt med för mycket pengar.

Varit och ätit japanskt, och sett bio. Här är alla samlade på restaurangen.
Fr. vänster: Junhinio, Kyara, Bernard, Isadora, Raquel, Sarah och jag.

Jag har besökt Mercado central, som är ett turistmål för alla brasilianare, så speciellt är det. Det är liknande en saluhall. Belo Horizonte är Brasiliens första planerade stad (den mest kända är väl Brasilia:)) dvs den byggdes på en gång och det var bestämt att nu ska vi bygga denna stats (Minas Gerias) residensstad. Precis som med Brasilia, bara det att Brasilia blev hela landets huvudstad. Enligt planen, byggde man Mercado central, som man ansåg skulle räcka som ända affär för att förse staden med förödenheter. Självklart hade man inte då planerat att staden 100 år senare skulle få drygt 6 miljoner invånare. Men man trodde att den plan man hade skulle räcka, man kunde se någon anledning till varför staden skulle växa mer på 100 år. Så på Mercado centralen finns allt, mest mat, men det är varmt och trångt och en stor del med djur som stinker fruktansvärt i värmen. Svenska livsmedelsverket skulle ju sätta i halsen om de såg det här. Trots det serverar de en specialité här som Valeria och Rogerio tyckte jag tvunget skulle testa. Väluppfostrad som man är kan man ju inte säga nej till denna stekta lever (stekt tillsammans med en mycket kryddstark speciell grönsak), som jag dock tror innehöll de mest spännande bakterier. Men lever gör jag fortfarande:) och smaken var spännande.

Jag har i en närliggande stad fått besöka ett slaveri museum, som ligger på en plats där slavarna verkligen bodde. Så deras hydda m.m. är bevarad där. Mer än att jag är glad att jag inte var slav på den tiden behöver man väl inte konstatera.

I söndags åkte jag tidigt på morgonen, med Valeria. Vi åkte längs Afonso Pena upp till utsiktspunkten, där man ser hela Belo Horizonte. Detta är ett populärt ställe för dejter, när man på kvällen ser solnedgången över staden. Fantastisk utsikt och bakomen har man berg och djungel, så när man sitter där och tittar ut över denna mångmiljonstad med massvis av skyskrapor hör man fortfarande naturen. Mycket fågelsång. Sen åkte vi på en väg som är känd för om man stannar bilen där så rullar den uppför backen, det var faktiskt väldigt skumt.


Efter detta åkte vi till "Hippiemarknaden" som de kallar det. En marknad fullt av allt möjligt som är handgjort. Mycket att titta på. Sen åkte vi till Minas Tennis Clube, för att fixa mitt kort, som nu tydligen skulle vara möjligt eftersom Rogerio skaffat ett intyg från AFS som säger att jag är utbytesstudent. Så om tio dagar får jag det och kan komma in på klubben. Det skulle kosta mig ca 300 kr annars att gå in för en dag, nu räknas jag som en i familjen och går på deras medlemsskap. De betalar minst 800 kr i månaden för att vara medlemmar. Om jag skulle vilja bli medlem själv skulle det kosta mig ca: 60 000 kr i en klumpsumma. Sen efter det antar jag att jag skulle behöva betala månadsvis också.

Vi åkte hem och hämtade resten av familjen för att åka till samma restaurang som vi besökte min första dag i BH. Dags för lunch och här anslöt även Kyara. Sen blev det en tur med bilen ut till Pampulha. Där det finns många sevärdheter. Pampulha är egentligen en sjö, men kring den har man låtit anlägga många spännande saker vilket gjort allt till ett område för turister. Oscar Niemayer har här byggt alla häftiga byggnader. En fantastiskt spännande kyrka (som har blivit något av stadens symbol), ett konstmuseum, en ”festlokal” (ballroom). Dessutom har han i området byggt stadens, enligt de flesta, viktigaste byggnad. Det är även den som de flesta är som mest stolta för här. Minerão, som är en gigantisk fotbollstadion, som nuförtiden tar nästan 80 000 sittande besökare. Dock är publik rekordet sedan tidigare långt över 150 000 besökare.
 
Ber om ursäkt för att jag skriver så mycket, men det händer ju så mycket. Finns minst lika mycket till att skriva om den här helgen och veckan.

Bowling kväll

Förra veckan hade Bernard ingen skola alls, så därför kunde vi göra saker på kvällarna. Så i tisdags åkte vi och bowlade, jag, Bernard, Lucca, Kyara och Kyaras kompisar.

Bernard, jag och Kyara

Proffsbowlaren själv in action.

Sarah, Raquel och Bernard

Ett glatt gäng var vi i alla fall:)

En liten film.

Här får ni en liten film från lördagskvällen i Sete Lagoas. Lite grillning och musikspelande med Bernards kusiner och deras kompisar.

Helgen i Sete Lagoas

Förra helgen åkte jag, Rogerio, Valeria och Lucca till Valerias mamma i Sete Lagoas. En stad som ligger ca: 7 mil från Belo Horizonte.

Där har bernard även ett gäng trevliga kusiner som jag fick träffa. Riktigt sköna människor. De hade lite fest hela lördagen med grillning och öldrickande. Fick testa lite olika spännande saker. De spelade också en massa musik hela kvällen.

Här har vi de 2 mest aktiva musikerna som sjöng och spelade för fullt i flera timmar:)

En del av gänget på denna tillställning. Riktigt skönt folk.

Dagen efter promenerade jag och Rogerio i 2 timmar genom staden. Där fick jag bla testa sockerrörs godis och färskpressad sockerrörs juice. Som ni kanske förstår så var det fruktansvärt sött. Juicen var alldeles grön, och såg typ giftig ut, men rätt god. Tror den behövdes under den promenaden i stark sol och värme, och dagen efter en hel del drickande:)

Här har vi mannen som pressade juicen, en mycket trevlig here. En mycket trevlig here som verkligen ville bli ens vän för att jag kom Sverige. Han samlade på mynt från alla världens hörn, så jag gav honom en 5-krona. Detta var på den lokala marknaden.

Sen åkte vi till Rogerios kompis som hade stor fest i trädgården. Alla frukter, paypay, apelsiner, lime, mango, bananer, chuchu växandes i trädgården.Väldigt stort och fint hus, på festen träffade jag massvis med skönt folk som väldigt gärna ville prata om Brasilien och höra om Sverige. På kvällen kom Valerias bror och hans familj med Bes kusiner, Jasmina och Rodrigo, vi åkte till en bar på kvällen, åt och drack öl. De var mycket intresserade av Sverige.

Dagen efter åkte vi upp till en utsiktspunkt där man ser hela staden Sete Lagoas.

Kommer en film från kvällen då de spelade massa brasiliansk musik, senare:)

Sammanfattning av första veckan i Belo Horizonte

Som ni kanske märkt så har bloggen legat efter verkligheten ganska rejält, och jag har nu varit i Belo Horizonte i över en vecka, hunnit med en helg i Sete Lagoas och totalt varit i Brasilien i över 2 veckor. Dock fanns det så mycket att förmedla om häftiga Rio, så det fick dra ut på tiden.

Tänkte nu mest sammanfatta veckan i Belo Horizonte, och försöka visa lägenheten. Senare kommer massor av bilder och en beskrivning av helgen i Sete Lagoas.

Här i lägenheten har vi det rätt bra, eftersom vi har en hushållerska som gör allt. När man går tillbaka till rummet efter frukosten, så har hon oftast redan hunnit med att städa ens rum, plockat ihop ens prylar och bäddat sängen åt en. Dessutom diskar hon, lagar mat, tvättar våra kläder och städar övriga lägenhet, alla dagar i veckan utom lördag och söndag. När det kommer till kläderna så stryker hon allting, till och med kalsongerna. Sen får man en fin perfekt vikt hög med nytvättade kläder på sängen. Jag tror jag kan trivas här. Dock stör jag mig på små saker, här måste vi ha på oss skor inomhus, vilket jag upplever som jobbigt, orka ta på dem varje gång man går upp ur sängen. Sen när man kommer hem vill man ju inget hellre än att släppa ut fötterna i det fria, men jag antar att man vänjer sig. Sen har jag svårt för att inte kunna dricka vatten direkt ur kranen, (för mig som är på resa är det egentligen självklart) inte ens dem själva gör ju det. Utan dricksvatten har man i en speciell behållare istället.

I början av veckan åkte vi till Luccas engelsk-skola alltså där han läser extra engelska. För han går ju på dagarna i en dyr privatskola, men föräldrarna tycker tydligen att engelsklektionerna där är dåliga och inte tillräckliga, så han går i en annan skola på kvällarna. På den skolan hade Bernard kollat upp och fått reda på att de har lektioner i portugisiska för utlänningar. Efter en stunds pratande ville de anställa mig som vanlig engelsklärare, och de blev ledsna när det tyvärr inte gick eftersom jag bara skulle vara här i 2 månader. Men jag skall få lektioner i portugisiska där i utbyte mot att jag jobbar lite som lärare. Typ hjälper personer med deras läxor och håller i någon form av speciell diskussionsövning. Dessutom kanske det blir att vikariera för någon lärare med vanliga lektioner. Bernard har gjort liknande i utbyte mot engelsklektioner.

Jag har träffat Kayra, Bernards flickvän. Mycket trevlig. Jag var på en bar/restaurang med Rogerio, Valeria och deras kompisar i fredagskväll. Väldigt trevligt, sen åkte jag för att träffa Bernard och hans kompisar på en bar. Här fungerar det lite annorlunda, när man sitter på en bar äter man oftast en massa smårätter och dricker öl. Stället vi var på var riktigt kul. Trevliga kompisar och skön avslappnad stämning. Vi spela massa olika roliga spel m.m.

Men nu kommer här en visning av lägenheten:

Andra våningen:

Första våningen:

Första gången jag laddar upp video så hoppas det funkar:)

Första dagen i Belo Horizonte

Första dagen i Belo Horizonte, och av någon anledning känns det lite som hemma. Antar att det är den känslan hos Valeria och Rogerio som jag känner av, som gör att det känns lite så för mig också. Det känns mer avslappnat och enklare att göra saker nu. Enklare med mat och allt för här finns ju lite hemma. Idag är det soligt och riktigt varmt ute, så vi åkte till Minas tennis club. En plats med stor bassäng och några pooler och tennisbanor m.m. Familjen Romanelli har ett medlemskap som familj, och tydligen är det väldigt svårt och dyrt att bli medlem. Klubben innehåller sånt som kommunerna i Sverige istället tar hand om och som får utnyttjas av alla. Här måste man tydligen vara medlem av en sådan klubb för att få tillgång, eller ha vid sitt eget hus. Tyvärr fick inte jag komma in eftersom jag inte är medlem, men kanske det gick att lösa till en annan gång.


Istället åkte vi och åt på en restaurang mitt i stan som familjen tydligen brukar äta på. Rogerio känner ägaren och som vanligt här i Brasilien så är alla väldigt vänliga och inbjudande. Så Rogerio hamnade ju vid ägarens bord med några av hans kompisar. Bara män vid de bordet så jag och Bernard fick sitta där också, då skulle det såklart bjudas på en massa öl. Öl i mängder i det här landet överallt, och så skulle det såklart pratas om fotboll, fotboll och fotboll.

Vi åt även och jag fick testa ytterligare några nya saker. I det här fallet en brasiliansk delikatess grillat kycklinghjärta. Inte speciellt gott faktiskt, skum konsistens och lite svamp-känsla över det.

Från Petrópolis till Belo Horizonte

Petrópolis är helt annorlunda jämfört med Rio, det mesta är mer omhändertaget, allt från planteringar till gamla hus. Det är mer likt norden. Dock vet jag ingen annan plats där de har så många slott på så liten yta. Runt en gata ligger det bara slott. Gatan börjar vid stadshuset, slottet där borgmästaren jobbar, sen slutar den vid en fantastiskt vacker katedral. Här emellan går en flod, på vardera sida om den går enkelriktade gator i varsin riktning. Längs dessa gator ligger det bara slott, så totalt är där en hel hög av slott och en katedral. Ett helt ok område.

Floden mellan gatorna, fotat från katedralen. Runt i byn kan man åka häst och vagn för att titta på allt, till för turisterna alltså.

Det kungliga slottet.

Ett spännande hus som också låg här. Tydligen ska det enligt arkitekten vara helt asymmetriskt, inget stämmer. Så här blir det lite finn fem fel liksom.

Sen åkte vi till Semars bror, Rogerios andra kusin. Han bor i ett område, för rika skulle man väl kunna säga. Det är ett instängt område med vakt, dit man bara får komma in om man bor eller ska besöka någon i villorna. Området är fantastiskt vackert och alla som bor där inne har som en hel del gemensamma saker, som till exempel tennisbanor, pool, gym, park och bastu. Alla villorna där var fantastiskt fina, och låg rätt så häftigt upp längs bergssidorna med bra utsikt. Som sagt i Brasilien är det mycket kontraster.

Såhär fint var det. I bilden deras pool och någon form av ankdamm som är riktigt stor, och runt detta ligger det fullt med häftiga viller, upp längs bergssidorna.

Vidare till staden där Rogerio är född och har växt upp, Juiz de Fora. Här bor hans pappa och alla hans syskon. Som jag fick träffa, det mest spännande var när vi åkte med Rogerios pappa till Rogerios farbror. Rogerios pappa är 77 år och hans bror är nog ännu äldre. Broren är lite sjuk och har svårt för att prata och gå, men hans fru tar hand om honom i en jätte fin lägenhet. Dessa 3 män träffas väldigt sällan, men trots det är det enda de pratar om fotboll, och bråkar lite för att de hejar på olika lag. Det tycker jag säger lite om fotbolls intresset i det här landet.

Bara en gata mitt inne i staden som hade ca: 600 000 invånare, en av Brasiliens mindre städer.

Vi skulle sovit över i Rogerios hemstad men Valeria längtade hem så på kvällen fick jag äntligen träffa Bernard och Lucca.

Min resa såhär långt kan ni urskilja på denna karta.

Som sagt Brasilien är ett land fullt av kontraster.

Förmiddagen i Rio och kvällen i Petrópolis

Vädret var perfekt även idag, så vi gick till Copacabana. Idag var även den dag det skulle avgöras vem som skulle få arrangera sommar-OS 2016. Röstningen avgjordes i Köpenhamn och det stod mellan Rio, Chicago och Madrid. På grund av detta så var det stor fest på Copacabana, och där var fruktansvärt mycket folk, musik, stor scen, en massa håll igång och alltihopa visades på TV. Stranden där är fantastisk,och det finns så mycket. Jag tog mig faktiskt ett dop i Atlanten trots att nästan ingen bada, eftersom det var galna vågor trots att vi inte kände av någon vind. Spännande fenomen, med jätte stora vågor och Valeria sa att havet var ovanligt starkt idag. Därför hade de extra badvakter men trots det kände vi ingen vind. Jag var ju tvungen att ta mig ett dopp ändå. Dock var det enkelt med de vågorna, man kunde ställa sig nära vattnet, utan vatten vid fötterna, men ändå bli översköljd av nästa våg, så stora var vågorna.


Stor scen och mycket folk som väntar på att få fira OS-beskedet.

Rogerio gillade de här utklädda typerna riktigt mycket och skulle fota en massa. På bilden, till vänster Valeria och till höger Rogerio.

Jag badar i atlanten. Kämpar med att hålla mig stående i den starka strömmen.

Rio vann faktiskt omröstningen, och Brasilien skall nu arrangera världens 2 stora idrottsevenemang efter varandra. VM i fotboll 2014 och OS 2016. Rätt så häftigt, men kostar mycket pengar och jag kan ju inte mer än undra om det verkligen är rätt saker att lägga pengar på för ett land med så många fattiga människor.

Nu kunde jag lämna Rio med ro, hade fått uppleva det viktigaste, men det finns mer kvar att se och som Valeria säger ska man alltid lämna något, så att man har ursäkt till att komma tillbaka.


Nu begav vi oss till Petrópolis en gammal stad i bergen som kungafamiljen flyttade till under januari, februari när det var för varmt i Rio. Där bor Rogerios båda kusiner, först besökte vi Semar som vi sov över hos. Han var en mycket intressant människa, som tex studerat 2 år i tyskland så fick faktiskt pratat lite tyska också. Han gillar också öl och skulle tvunget bjuda på en massa, han till och med öppnade en speciell öl från Uruguay. Endast för att han hade äran att få ta emot mig i sitt hus, som han uttryckte det. Dessutom blandade han en Caiperinhia (traditionell brasiliansk drink), på en extra fin gammal sockerrörs sprit. Mycket god var den faktiskt.
Senare på kvällen åkte vi till en mycket fin gammal restaurang som är ett ombyggt gammalt garage och stall.















Hitt åkte vi för att ta några öl. Semar sitter till vänster, en mycket rolig typ.

Kanske roligaste kvällen hittills:)

Dag 4 i Rio

Det var planerat att vi skulle åka hem på fredag vilket skulle innebära att detta var sista riktiga dagen i Rio. Därför bestämde vi kvällen innan att vi skulle åka till de viktigaste ställena oavsett väder. För Corcovado och pão de Acúcar är ställen man bara måste besöka om man åker till Rio. Båda platserna är berg så under de dagarna som gått så har de legat bland moln och antagligen skulle man inte sett mycket där uppe, det är därför vi väntat. Så det vara bara att hoppas på bra väder.


När vi vaknar är faktiskt vädret lite ljusare men fortfarande molnigt. Så tyckte det var lite tråkigt men vi fick ju försöka. Vilket försök det blev, det sprack upp och vädret blev fantastiskt. Synd för mig bara att jag tänkte skitväder igen och inte använde solkräm eller tog med mig solglasögonen, men det fungerade ändå. Äntligen lite klarare väder.

Corcovado är den bergstopp där den gigantiska Jesus statyn av skånsk cement står, och det är även Rios högsta punkt därifrån man ser typ allt. Alldeles fantastiskt, bilder är det enda som kanske kan ge det en rättvis förklaring.

Jag framför Jesus statyn, som egentligen är mycket större än den ser ut här. Jag är kanske lika stor som hans huvud i verkligheten. Statyn räknas som ett av världens sju nya underverk.

Ipanema och dess strand, nedanför ligger sjön Lagoa Rodrigo de Freitas. Längst upp till vänster i bild bodde vi.

I mitten ser vi sockertoppen och till höger ser man lite av Copacabanas strand.

Maracanã stadion

Efter detta tog vi en taxi till pão de Acúcar, det var dags att bestiga nästa bergstopp. Sockertoppen säger vi på svenska eller Suger Loaf på engelska, kärt barn har många namn.

Här ser ni sockertoppen till höger. För att komma dit måste man ta 2 kabinbanor, första går upp till toppen till vänster.

Här ser ni Copacabana från sockertoppen. Till vänster om berget längst upp i mitten av bilden bodde vi, precis mellan Copacabanas och Ipanemas stränder.

På kvällen gick vi ut och testa massa olika öl sorter, faktiskt mycket god öl och till det åt vi lite friterad bläckfisk. Efter detta gick jag och la mig mycket nöjd, nu hade jag äntligen fått besöka dessa magnifika platser och fått en fantastiskt varm dag, så som Rio ska vara. Staden hade fått visa sig från sin bästa sida. Nu fanns det egentligen bara ett måste kvar när man besöker Rio, stranden med fint väder och bad. Men Valeria hade lovat att vi skulle till Copacabana på förmiddagen och att vi behövde inte köra förrän på eftermiddagen. Så jag somnade med ett leende på läpparna.

Här är vi alla 3 när vi testar Devassa, enligt många brasiliens godaste öl, på en mysig uteservering.

Dag 3 i Rio

Även denna dag regnade det, och inte lite heller, men man kanske bara är i Rio en gång i livet så vi var ju tvungna att gör lite andra saker, men vi väntade med de häftigaste i hopp om bättre väder, har ju ändå några dagar kvar.


Vi åkte till botaniska trädgården, som hade massor av häftiga blommor, träd och en del djur.
Sen åkte vi in till centrum för att titta på lite olika häftiga byggnader. Först katedralen, som var väldigt spännande inte alls som jag trodde katedraler såg ut, men det är väl för att den är relativt modern. Vi tittade på Lapa som är en gammal akvedukt, rätt så häftig som numera inte transporterar vatten utan det går som en spårvagn över.

Jag och Rogerio.

Det fanns flera vägar med såhär häftiga palmer i botaniska trädgården.

Katedralen

Katedralens klocktorn.

Lapa

En musikskola.

Jag med teatern i bakgrunden.

Som jag skrivet tidigare så är det mycket kontraster i Rio, som stora fawellas och samtidigt stora moderna glasade skyskrapor. Människor finns det av alla typer. Till exempel var Valerias beskrivning av Brasilien, att det var en enda stor röra av allt, byggnader, människor, växter och som jag skrivet tidigare så är även trafiken enda röra. Något som jag verkligen reagerar på som en enda röra är maten, även den är lite galen iallafall för en svensk. De har alltid allt vid varje måltid. En vanlig tallrik på en restaurang kan vara som min första här, kött i någon såsröra, ris, potatismos, pasta, friterade bananer (som jag sa innan frukten är viktig) och någon bönsås. Alltså en enda röra.

Efter detta åkte vi ut till Maracanã, en av världens största fotbollstadions som nu bara tar nästan 100 000 åskådare. För ett par år sedan var det världens största och rekordet för publik här är över 200 000 åskådare men det var innan alla dagens säkerhetsregler kommit. Mycket häftig byggnad tyvärr var vi lite sena så vi fick inte se den inifrån.

Jag med Maracanã i bakgrunden.